​

Fjällripa

​

​

Nu befinner vi oss uppe i jämtlandsfjällen. Närmare bestämt på Snasahögarna. Vi är uppe i passet mellan två av topparna. En bäck med smältvatten rinner sakta i sänkan. Tidpunkten är någon vecka före midsommar. Här uppe i den steniga terrängen är det vår. Fjällripan är en stannfågel som häckar uppe på kalfjället. Kanske har han, för det är en hanne, sin hona någonstans i närheten. Att det är en fjällripa ser man på den gråbruna färgtonen i fjäderdräkten. Den övre bilden visar inte hela fågeln. Jag skulle vilja se fötterna också. Efter en stunds väntan traskade han ut på stenarna i bäcken och då såg jag tårna, som även de var fjäderklädda.

​

Fjällripan är mer tystlåten än dalripan, men inte helt stum. Det var lätet som avslöjade hans närvaro. Riporna har läten som är ganska lika varandra och är man ovan så kan det vara svårt att skilja de två arterna åt enbart på lätet.

​

​

​

​

​

Här är ytterligare en fjällripa. Denna smög omkring på Getryggens sydsida.

​

​

​

​

​

Dalripa

​

​

Dalripan är fjällbjörkskogens fågel. I videzonen kan den också påträffas. Uppe på kalfjället känner den sig säkert inte så väl hemma, men jag har sett den även där. Vintertid håller den till i skog som ger lite bättre skydd. På tal om skydd så är fjäderdräkten ett gott kamouflage. Det är sällan man ser den förrän man kommer alldeles inpå. När den då tar till flykten så ser man ibland ett antal dunbollar som rör sig åt olika håll för att sedan försvinna i vegetationen.

Lätet är något som man kan höra då och då framför allt från tuppen. Det kan beskrivas som en accelererande serie av skall som slutar med en drill. Hönan lockar tuppen med ett "njau". En duktig härmare kan använda det för att locka fram tuppar.

​

​