​

Majbräknar

​

Blad i ganska gles rosett. Skaftet är fjälligt och nedtill svart. Bladskivor mjuka bredast på mitten.  2 arter.

​

​

​

Fjällbräken

Denna ormbunke som liknar majbräken hittar man i fuktig stenig mark i fjälltrakter. Ofta har jag haft min fjällvistelse i juni månad. Då är det ofta en hel del snö kvar och man kan se ormbunkarna sticka fram i kanten av en snölega. På bilden till vänster har den kommit längre. Det är den 26 juni 2016. Den är så vårlikt grön, ljusare än majbräken. Du ser kanske att den är kortare än majbräken. En annan karaktär att titta på för att skilja den från majbräken är att sporgömmesamlingarna är färre och de är runda. Majbräken har ju långsträckta böjda som kommatecken.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Ekbräknar

Ganska små ormbunkar med tunna grunt krypande jordstammar. Långskaftade blad med trekantig skiva. Sporgömmesamlingar runda.

​

​

Ekbräken

​

Här är en växt som finns i hela landet - från norr till söder. Bara växtplatsen är tillräckligt fuktig och mager så tittar den upp. När den kommer på våren så har inte bladskivan rullats ut. Då står det smala skaftet där med de inrullade bladflikarna som kulor i ändan. Sedan rullas de ljusgröna bladflikarna ut. Bladskivan är kal och utan glandler. Jfr. Kalkbräken.

​

​

​

​

​

​

​

Finbräken

​

​

Finbräken är en ganska sällsynt ormbunke bunden till fuktig mark i kalktrakter. Helst skall de ha översilad mullrik jord. De specifika kraven gör ju att den inte kan vara särskilt vanlig. Typiska växtplatser är bäckkanter, källdrag och ängsgranskogar.

Bladen är enstaka med långa gröna skaft. Ett fåtal fjäll förekommer också på skaften. Bladskivan är horisontell och påtagligt mörkgrön. Undertill är den glest glandelhårig. Nedre primärflikens största flik är lika stor som tredje primärfliken. Krossade blad luktar blåsyra (bittermandel).

Utbredning: Fjällkedjan norrut till ishavet.

​

​

Strutbräken

​

​

Jag tycker att Strutbräken är en vacker växt, men den har förmågan att ta över och tränga undan andra växter. Den trivs på fuktig näringsrik mull. Bäck- och åkanter, raviner och liknande. Bilderna här kommer från tre ställen. Ovan Skuleskogen i Norrland, till vänster Skäralid och till höger Hovdalaån.

Där den trivs bildar den lätt täta bestånd. Den sprider sig med jordstammen från vilken rosetter av blad stiger upp som en lodrät strut. Bladen är av två slag. Dels de sterila bladen som är långa (50 - 200 cm). Bladen är ljust gröna och bredast i mitten. De fertila bladen  kommer mitt i struten. De är inte så långa och ändrar snart färg från mörkgrönt till brunt. När man kommer fram mot vintern så vissnar oftast de sterila bladen medan de bruna fertila bladen står kvar.

​

​

​

​

​

​

Örnbräken

​

​

Jag undrar om inte örnbräken är den vanligaste ormbunken i landet. Utbredningen sträcker sig från Skåne upp till mellersta Norrland. Den är vanlig på mager mark. På hyggen och kraftledningsgator kan den bilda täta svårgenomträngliga bestånd, liksom i glesa skogar. Bilden ovan t. v. är från "dryporthygget" i Hässleholm. På hedartad mark och i skogsbryn trivs den också utmärkt. Under våren kommer bladen upp, inrullade på ormbunksvis. Det dröjer inte länge förrän bladskivan rullat ut sig och det brett triangulära bladet är fullt utvecklat. Bladskivorna är blekgröna. Framåt eftersommaren kommer höstfärgerna. Först vackert gula och sedan bruna. Bilden ovan till höger visar Eva stående i ett bestånd örnbräken. 

Lägg märke till den mörkgröna nyansen på bladen. Österlen.

Vi har två underarter som är ganska lika varandra och jag  skall försöka att göra en jämförelse.

​

​

​

​

​

​

                                          Taigaörnbräken. Bild överst till vänster.                                                                     Slokörnbräken. Bild överst till höger.

                                    Höjd 40 - 120 cm                                                                                      Höjd 80 -250 cm.                                                                         

​

                                    Bladskivor blekgröna, horisontellt utbredda.                                                  Blad båglikt upprätt, mörkgröna.

                                                      Sekundärflikar smalt triangulära, enbart håriga                                              Sekundärflikar nästan jämnbreda och undertill överallt håriga.

                                    på undersidans mittnerv och kant.

​

​

​

Till vänster. Högvuxna örnbräkenplantor. Jag tog med ett blad hem och mätte längden till 240 cm.

Mitten. Höst i lövskogen. Örnbräkenplantorna håller på att vissna. Här är alla stadier från grönt över gult till brunt.

Tilll höger. Örnbräken växer gärna i kraftledningsgator i skogen.

​

​

​

Ett örnbräkenblad belyst av en lågt stående sensommarsol. Det är vackert!

​

​

​

​

Träjonväxter

Mittnerv fårad, Svepefjäll njurlika eller sköldlika.

​

Taggbräknar

Tuvade , ofta vintergröna ormbunkar. Primärflikar ofta med asymetrisk bas. Småbladsflikar med spetsiga tänder,svepefjäll sköldlika.

Tre arter: Taggbräken, Uddbräken och Skuggbräken.

​

Uddbräken

​

​

Den här ormbunken är sällsynt på fuktig, kalkhaltig mullrik och sluttande mark. Den är tuvad och vintergrön. Bladen är vintergröna och känns läderartade när man tar på dem. Ett speciellt kännetecken är att innersta bladets småflikar är olikstora.(se bild ovan). Sporgömmenas svpefjäll är runda.

Det är en art som är känslig för miljöförändringar. Uttorkning eller ändring av vind/ljus-förhållande kan vara förödande för den.

Den svenska utbredningen har ett centrum i Dalsland, där det finns 10 - 20 förekomster med tillsammans några hundra individ. Annars finns den i Bohuslän, Västergötland, Gotland och Skåne. I Skåne fanns i början av 1900-talet tre förekomster. Dessa verkar alla ha dött ut, men det har tillkommit en lokal som hittades 1994. Det är denna lokal som finns i Hässleholms kommun, som Floraväktarna nu har uppsikt över. Bilderna på sidan här är tagna från ett besök den 27 november 2020.

​

​

Den här plantan växer i ett stenröse inne i en planterad granskog. Den är skyddad för vind och skuggad av den omgivande granplanteringen. Så länge som granarna inte skuggar för mycket kan uddbräkenplantan säkert må bra. Under hösten 2020 har röjning av björksly bedrivits i området. Det kan kanske gynna uddbräknen.

Bilden nedan till höger visar en närbild mitt på bladet. Man ser här tydligt storleksskillnaden mellan sekundärflikarna närmast mittnerven. Den övre (här högra) fliken är större än den nedre.

​

​