​

                                                              Storskrakeparet vilar vid vaken på Finjasjöns is den 2 mars 2012. I solskenet ser man huvudets grönskimrande färg.

​

​

Storskraken (Mergus mergasner) ser man vintertid hos oss i Hässleholm. Sommartid håller den till längre norrut i landet. Den häckar, i likhet med knipan, i ihåliga träd. Den bosätter sig gärna i holkar, om de håller lämplig storlek och kommer på en för skraken bra plats.

Skrakarna  är fiskätande fåglar. De är byggda för att jaga byten under vattenytan. Kroppen är mera långsmal än övriga änders. Den långa smala näbben är ett perfekt redskap att fånga fisk med. Där finns bakåtriktade "tänder" längs näbbens sidor. Längst fram sitter en krok. Väl inne mellan näbbens skänklar sitter den hala fisken som i ett skruvstäd.

Framåt vårkanten, när isarna håller på att gå upp, samlas ganska stora flockar storskrak i sjöarna. Då kan man se dem simma på linje i en bestämd riktning. De samarbetar då på så sätt att de driver ett fiskstim mot grundare vatten, där de lättare kan fånga fiskarna.

Storskrakehannen är en vacker fågel, särskilt i praktdräkten på våren. Större delen av kroppen är vit, eller ibland med brunrosa anstrykning. Ryggen och huvudet är mörkt grönt färgat. I solsken syns den skimrande gröna färgen, annars ser den svart ut (se bilderna).

Honan är gråbrunspräcklig med brunt huvud och visar oftast en lite spretig tofs på hjässan.

Beteendet med hålbyggande delas ju med en annan and, nämligen knipan. På samma sätt som hos knipan lockas ungarna ut ur boet och sedan bär det skyndsamt av till vattnet. Det är ju i vattnet som födan står att finna. Vid hotande fara kan flykten ske på två sätt. Det ena är att dyka, men de kan också sätta full fart på vattnet. Benen rör sig så snabbt att de lätta ungarna springer på vattnet och då går det undan!

​

                                                                               Här är en bild från Magle våtmark. Tre hannar och en hona, som är på väg att dyka.

​