​

​

Fåglarnas näbbar är utformade efter den föda de huvudsakligen livnär sig på. En del fåglar som t. ex. vadarfåglar har långa näbbar. Andra har tunna pincettlika näbbar som är lämpade för att plocka småkryp. Korsnäbbarna har sina specialverktyg för att öppna barrträdens kottar. Skedandens (Anas clypeata) unika näbb är formad för att kunna filtrera fram födan, som består av små djur i vattnet.

​

Jag kan inte säga att den är vacker när man ser den på nära håll. Ända sedan jag som liten i början på 1960-talet såg den i slättsjöarna kring Bromölla - Sölvesborg, har jag blivit glad över dess närvaro. Det är på något sätt stil och pondus över fågelns hållning och sätt att simma omkring i de ofta grunda vikarna. Om du vill se skedänder, så skall du söka upp slättsjöar med vassar eller strandängar vid kusten.

​

Näbbens storlek och form röjer direkt arttillhörigheten. Både hannen och honan har den långa näbben, som i främre delen är utformad som en sked. Hannen är ståtlig i praktdräkt. Han har en brun buk och det bruna går upp en bit på sidorna också. Det kontrasterar till det vita bröstet och det grönglänsande huvudet. Honan är brunspräcklig som de andra ändernas honor.

​

2008 räknade man med 130 häckande par i Skåne. Det rör sig alltså inte om en särskilt vanlig fågel. Populationen verkar vara stabil jämfört med tidigare räkningar, så det föreligger inget särskilt hot mot arten. Skedänderna flyttar normalt söderut på vintern och då går flytten till Västeuropa eller medelhavsländerna, men milda vintrar kan man se enstaka individer som stannar kvar hos oss.

​

Bilderna på sidan är tagna vid Hornborgasjön våren 2013.

​

​

​

                                                                                              Så här ser det ut när skedanden äter.                                                                  Paret håller ihop.

​

                                                                                                                      Här är det kanske boet som vaktas.

​