​

​

​

 

Bofinken (Fringilla coelbs) hör till våra käraste vårfåglar. De flesta flyttar söderut till kontinenten under vintern, men ett antal av dem stannar kvar hos oss även under den kalla årstiden. Den som matar fåglar under vintern har dem ofta som gäster vid fågelbordet. Hannen du ser på bilden sitter i en av tallarna nere vid Mölleröd. Det är tidig vår, soligt  och varmt. Han sjunger för fullt för att locka en hona till sitt revir. Han är vacker med sitt rödbruna bröst och den gröna ryggsidan. De vita teckningarna på vingarna är viktiga kännetecken när bofinkarna skall skiljas från andra fåglar av samma storlek. Särskilt när de kommer snabbt flygande. Honan som han vill locka till sig har inte så mycket färg i fjäderdräkten, men vingarnas vita teckningar finns där.

​

Detta är Skånes vanligaste fågel. Ser man till hela landet så är lövsångaren vanligare, men den är precis lika vanlig i fjällskogarna som i landets andra delar. Det är inte bofiken ännu... Det verkar emellertid som om bofinken ökar i Norrland, så framöver blir de kanske lika talrika som lövsångarna. I hela landet finns 8.400.000 par bofinkar av dessa häckar 350.000 i Skåne.

​

Jag deltog för några år sedan i en inventering av fåglarna på Hovdalafältet. Vi försökte att komma fram till hur många revir de olika arterna hade i området. Detta var i ett skogsområde och jag prickade av var fåglarna satt och sjöng på en karta. Efter ett antal besök lades kartorna över varandra och av det uppkomna prickmönstret framgick ganska tydligt var revirgränserna gick. Där ser man vilken betydelse som fåglarnas sång har. Bofinkens sång är lätt att lära sig. Den börjar med en ramsa i fallande tonhöjd och så avslutas den med en liten "knorr".

​

Bilderna till vänster visar en intensivt sjungande hanne, en övervintrande hona som besöker vår fågelmatning samt en ungfågel som just flugit in i en fönsterruta. Visst syns det att den har ont i huvudet.

​

​

​

​

​

​

​

​

​